I sorg, för syndens saknad

Vid mitt sinnes dunkla källa ni resa er här, giver liv
Åter skönjas dess svartnande sfär
Ty den mark valt att vandra under sol hällen kär
Har i tidslöshet mättats utav blodspillan kärl
Voro sorgen blott helgad utav dödsrikets värn

Återkom aldrig längtan efter gravritens färd
Likt den gryning ni bedja att åter få finna sin flärd
Finna avgudan fäste i vart hjärta som ännu lär

Ty med stålklingad vrede som i blodsrit funnit törst
Bringas renhetens dygd i det sinne som en gang Kristi ord se störst
Inom var själ ryms den skugga soma v hat lärt sig gro

Så sank eder fana, ni herrelösa flock...
Jag äro svuren att hata, era falska profeters hopp
I sönderfall vi segra, i sönderfall vi härska