I den svartaste jord

Skepnader, I ekens valv,
Blåblekt ljus, likt marors värld.
Gråljus, I ögats vrå,
Sömnlös dvala, inför djupets kall.

Ett frö sått I den svartaste mull...
Ett frö sått I den svartaste jord...

Driven, upp från djupen,
En blinande stämma, av runosång.
Krafter, från det inre,
Strömmar ur jorden, vid dödens häll.

Ett frö sått I den svartaste mull...
Ett frö sått I den svartaste jord...

Dånande röster stiger sakta upp,
Bilder från själens ändlösa brunn.
Fördrivna väsen, visdomens eld,
I den startaste jord...
Vid askens rot, mot himmelen.
Runor står att finna, I bladens skuggor.
I barken etsad, en linje av eld,
I ovan och nedan, binder den sig själv.

Över nattens valv, hörs ekot av runors kall.
Från ovan ned, I tomhetens gap.
I den mörkaste jord

I den svartaste jord, ett offer vid trädets rot.
I den svartaste jord, klarhet vid livets häll.
Ett frö sått I den svartaste mull
Ett frö sått I den svartaste jord