Nio ekskogar gammal

Kyrkklockans klang ljuder över stad och fäboby
En mässande stämma når jättelid och sankmarksdy
Smälter in i lövskogens undersköna regnbågsfärg
Och tränger djupt in i trollens hälleberg

Där sover han, den gamle trollfar, i ljuvlig dröm
Väckes av en ljudvåg han minsann aldrig glömt
Förbannar ohednad, som väckt han ur hans dvala
En illfundig, vresig stämma nu ilsket talar:

"Nio ekskogar jag sett
växa upp och ruttna ned.
Skog och berg jag länge skött -
vakat över dal och hed.
Men aldrig att jag nånsin bett
att höra om en kristen sed.
När klangen, ohednad, har dött
Slumar jag åter i fred."

Ursinnigt rusar trollfar nedför bergets kam
Mulen är skyn där ovan då han skrider fram
Men ännu ekar dock kyrkklockans dova ljud
En vacker minnelse för de som skola be till Gud

I fulländad vrede greppar trollet klippblock stort
Siktar, tar sats och slungar så mot kyrkoport
Träflisor och sten nu virvlar under solen svag
Mäktigt krossas kyrka och kristendom idag

"Nio ekskogar jag sett
växa upp och ruttna ned.
Där råndans stämma ljuvligt ljöd -
hon som över skogen rår.
Men aldrig att jag nånsin bett
att höra om en kristen sed.
Nu klangen, ohednad, är död
Till mitt berg jag åter går."

En cirkel har slutits av sagofolkets styrka
Ett bittert nederlag för dem som himmeln dyrkar
Trolltyg åter råder över molnklätt land
Där kristen boning stod, nu enbart trolska vemodsband