Förtvivlan, min arvedel

Jag ser svart, min syn den är fördunklad
Ingen tro och inget hopp och ingen kärlek
Jag ser svart, gator, hus och torg
Jag ser svart, och ingenting betyder någonting

Förtvivlan, varthän jag går och varthän jag ser
Förtvivlan, min arvedel
Och jag vet att allt det jag säger och gör
Att allt det är fel
Men lik förbannat så skriker min kropp
Efter mer, och mer, och mer, och mer, och mer

Krossad och skadad och bruten itu
Systematiskt raserar jag allting som någonsin betytt något för mig
Med ett leende maniskt likt en autobahn bred
Inser jag slutligen svaret till varför jag inte vill leva något mer
Därför att ingenting, ingenting spelar någon roll
Nej, ingenting spelar någon roll