Tolvtusenfyrtioett

Än en gång så har besvikelsens dystra monotoni påminner mig om den absurda hopplösheten i mina kontinuerliga besök att finna en plats på denna jord
Att fly undan i ett desperat försök att återfinna lugn är blott en temporär lösning till ett olösbart problem
Då min ledstjärna sorgen aldrig kommer släppa mig fri
Intensiv och nästintill överväldigande livsleda i sin absolut mest fulländade form
Påminner sig och dödar mig sakta men metodiskt
Utan en tanke att släppa mig ur dess mardrömslika våld